Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

Den galnaste prutthistorien någonsin. Det här är helt priceless!

Den här historien skickades in av en kvinna till en sajt som samlar dråpliga historier. När jag läste den så skrattade jag så mycket att jag bara måste få dela med mig av den till er. Det här är verkligen HÖJDEN av att allt går fel samtidig. Jag lider så mycket med den stackars kvinnan. Och hennes man!

Precis som allting annat i livet har pruttar sin tid och sin plats. Jag hade aldrig tidigare tänkt på att ett gasutsläpp hade förmågan att ändra utsikterna för ett helt liv. Men det har det.

Speciellt om det är på den tredje dejten med mannen från dina drömmar. Och ännu mer så om gasen får hans ögon att börja bränna.

Om ödets plan var att han och jag skulle vara tillsammans så var jag bara en ”tyst med dödlig” fis ifrån att stjälpa den planen.

Det här var ungefär fem år sedan. Vid den tiden försökte jag gå ner några kilo och höll mig därför borta från kolhydrater. Det var då jag träffade min man, Rob. På vår första dejt så bokade han genast in våra nästa två dejter. Han gillade mig. Jag gillade honom. Utsikterna var goda.

Den tredje dejten plockade han upp mig i sin Cobra, Mustang och jag måste erkänna att hans patetiska försök att imponera på mig med en sportbil fungerade. Jag är inte en ytlig person men eftersom jag tillbringade större delen av 20-årsåldern med att hämta upp män i min egen bil eftersom jag inte ville att mitt hår skulle bli frizzigt i deras gamla skrotbilar utan air-conditioning med tre hjul och ett 15 år gammalt reservdäck. Så jag välkomnande hans fina sportbil med öppna armar.

Vi kom till restaurangen och Rob beställde mat till oss som jag inte hade tillåtit mig själv att äta på åratal. Jag ville inte vara ”den tjejen” så jag åt, drack och herregud vad var jag glad och nöjd. Senare gick vi och shoppade en sväng och Rob överraskade mig med ett par nya dyra skor som han såg att jag fastnade för. Vad det här kärlek?

Det var då det hände. Gas i magen kan slå till på två sätt – okontrollerbara pruttar, eller en skarp, skärande smärta som känns väldigt mycket som om att man ska dö. Jag drabbades av den andra typen och trodde att jag skulle dö.

För att inte ställa till med en scen sa jag till Rob att jag plötsligt inte mådde så bra och att jag antagligen behövde åka hem.

På vägen hem i hans Cobra försökte han hålla mig i handen och ställa massa frågor – men jag klarade inte av det. Smärtan var så stark att det kändes som om att jag blev huggen med massvis av små gafflar i magen. Det var då jag insåg det.

Herre min gud, hjälp mig. Jag har en fruktansvärd fjärt på gång. Jag är illa ute. Riktigt illa ute.

Desto mer jag höll mig desto ondare gjorde det. Smärtan sköt ner från magen till mina ben. Jag var till och med tvungen att lyfta upp mig från sätet och hålla i instrumentbrädan.

”Seriöst, du måste skynda dig, jag är väldigt ont,” lyckades jag få ut genom mina ihopbitna tänder.

”Wow, är det så illa? Vad är det för fel? Måste jag köra dig till ett sjukhus?” svarade han.

Hur berättar man för en man som man precis har börjat dejta att anledning till att du vrider dig i smärta är att du måste fjärta?

Nå. Du kan antingen berätta det rakt ut eller göra som jag. Låta fjärten tala för sig själv.

Folk, lyssna här. Det fanns inget jag kunde göra. Även om man har så imponerande ändtarmskontroll som jag har så var den här fjärten inte gjort för att hållas inne.

Långsamt läkte den ut. Ju mer jag försökte stoppa den, desto mer kraft hade den på vägen ut genom dörren. Men, till min stora glädje, visade den sig vara helt ljudfri.

Jag sätt där i tystnad. Svetten samlades på min överläpp. Ok, jag kanske klarade mig undan med det? Jag kanske är hemma fri? Men då slog den mig. Inte en doft. Ett moln. Ett fruktansvärt fjärtmoln.

Inte på det där, ”känner du en konstig doft”-sättet. Utan på ”Herregud, ligger det en död människa och ruttnar i din baklucka”-sättet.

Plötsligt grips jag av panik. ”Rulla ner fönstren!” skrek jag. (Yes, jag bokstavligt talat skrek som om jag var med i en skräckfilm.)

”Va? Varför då?” frågade Rob, som han också började få panik av min panik.

”Jag kan inte rulla ner fönstren, lås upp det! LÅS UPP DET!”

”Vad är det som händer?” skrek Rob tillbaka till mig. ”Vad är det du…” och då slog det honom. Jag kunde se det in hans ögon. Var det överraskning? Skräck? Vatten började rinna ur hans ögon.

”Herregud. JAG KÄNNER SMAKEN AV DET!” skrek han.

”Rulla ner fönstren!” samtidigt som jag skrek började pruttarna flöda ur mig ljudligt och okontrollerat. Jag rev och slet mot fönstret som om jag höll på att bli kidnappad. Rob, som inte kunde se någonting på grund av antingen fjärten eller paniken råkade sätta på vindrutetorkarna istället föra att veva ner rutan.

Det var kaos. Vi betedde oss som om vi var belägrade och någon sköt på oss. Och visst var vi belägrade, men inte av skott. Tillslut lyckades han slå på rätt knapp och veva ner rutorna. Vi båda sög i oss den friska luften. Jag var förskräckt, men samtidigt glad att vara vid liv, då mindes jag att hade pruttat på min drömprins och sen önskade jag mest att jag vore död.

Vi satt i tystnad under resten av bilresan hem. Även om smärtan hade avtagit var jag nu i desperat behov av att uppsöka en toalett, på ett explosivt sätt.

Han svängde upp vid min lägenhet och innan han lyckades stanna helt hade jag redan hoppat ut.

”Okej tack för middagen, förlåt för prutten, älskar skorna!” sa jag och sprintade upp till min lägenhet som om jag sprang från polisen.

Jag slog upp min dörr och sprang rakt till badrummet där jag äntligen kunde släppa löst allt och frambringa ljud som ingen annan människa någonsin ska, NÅGONSIN, höra från en annan människa.

Då hörde jag det. Robs röst. Precis. Utanför. Dörren.

”Anna, du glömde dina skor u min bil och din dörr var öppen. Var vill du att jag ska ställa dem?”

”Gå bort ifrån dörren!” skrek jag som om jag vore besatt av en demon.

”Ok, förlåt, är du okej?”

*Prrrt* *Prraft* *Plums**Hemska ljud*

”Jag mår bra Rob – lämna bara skorna där. Jag ringer dig senare. Okej?”

”Okej, om du är säker?”

”Jag är säker, gå bort från dörren!”

Den här karln. Alltså, jag älskar honom men kan han ta en hint?!

Tillslut hörde jag ytterdörren stängas och senare ljudet av hans sportbil som körde iväg. Jag var övertygad om att det var sista gången jag hörde något från honom. Jag trodde knappas att det var möjligt att man skulle träffa en man man bara känt i 48 timmar och som skrikit ”jag kan känna smaken av din prutt” igen.

Men till min stora förvåning gjorde jag det. Bara ett par dagar senare faktiskt. Nu är vi gifta och han ligger på soffan när jag skriver det här.

”Det var din hylla som räddade dig.” påminde han mig precis älskvärt.

Nå. Tack så mycket brösten. Ni räddade oss. Ni räddade vårt öde.

Källa: Hrtwarming

Gilla om du kan relatera!