Visst har vi alla någon gång råkat trassla in oss i en vit lögn som sedan blivit större än vad man tänkt. Helt plötsligt står man där och funderar över varför man ljög till att börja med? Det gäller nog Johan i den här historien.
Johan kom hem efter en lång dag på jobbet och möttes av sin hund, en labrador, som har grannens kanin i munnen.
Kaninen, som grannens barn älskar över allt annat, är stendöd och Johan grips av panik.
Johan är övertygad om att grannen kommer att kräva att hunden avlivas ifall han upptäcker vad som hänt. Snabbt som attan tar han ett beslut.
Han tar kaninen ur munnen på hunden. Den är alldeles smutsig så han tar in den, tvättar av den i handfatet och torkar den med en hårtork så pälsen blir fluffig och fin.
Därpå smyger han in i grannens garage och lägger kaninen i dess bur och smyger lika tyst och skyndsamt därifrån i förhoppningen att hans granne ska tro att kaninen dött en naturlig död.
Några dagar senare möter han grannen, som säger:
– Har du hört att vår kanin har dött?
Johann försöker se överraskad ut och säger:
– Nej, det visste jag inte hur gick det till?
Grannen kliar sig i huvudet och svarar:
– Det hela är lite märkligt. Vi hittade honom död i buren en morgon och begravde honom i trädgården senare samma dag. Men när jag dagen efter gick ut i garaget upptäckte jag – och det är det här som är så märkligt – att någon hade grävt upp honom, gett honom ett bad och sen lagt tillbaka honom i buren. Håll med om att den som gör nåt sånt måste vara riktigt sjuk i huvudet!
Var inte snål nu, DELA om du skrattade!
Gilla Ett gott skratt om du vill ha ett roligare flöde!
